Det hände under en råkall maj i 2012 att den tyske producenten, musikern och ljudteknikern Tom König fick för sig att göra en cykelresa från den vintriga norska kopparbruksstaden Røros till Göteborg, där han stannade i fem dagar hos en kompis som bodde i ett kollektiv vid utkanten av den vackra stan där det till synes regnade oupphörligt, i syfte att omintetgöra de hälsosamma effekter en cykelresa vanligtvis dra efter sig. Där bodde också en kvinna med det gåtfulla finska artistnamnet Unelma som förtjuste sin omgivning med sin ihärdiga övning på sin fiol. När han hörde henne tala sin utpräglade göteborgska vid frukostbordet för första gången tänkte han genast att han aldrig förr hörde en sådan kvinnoröst och frågade henne om hon också sjöng vilket hon bejakade inte utan att genast hänvisa till sitt album hon nyss hade färdigställd. Sedan tonåren hade han utvecklat en svaghet för det svenska språket och han konstaterade med en viss besvikelse att det fanns bara en enda låt på "världens dåligaste språk" på albumet. Den hette Plast. När han var ensam en liten stund stoppade han in CD:n i en skrovlig gammal ghettoblaster som stod på fönsterkarmen och satte på låten Plast, och förtrollades genast av en röst som lät starkt, skönt och klart och bars av ett vemodigt piano som spelade en ovanlig och melankolisk ackordgång som smög i hans öron och vägrade lämna hans huvud även när låten var förbi. Det fanns också ett brott mellan den vackra melodin och den cyniska texten om hyckleri och girighet som han gillade. I hela sitt liv hade han lyssnat på många sorters musik och var uttråkad av musik där allting passade ihop smidigt. Han uppfattade oftast sådan musik som ytlig och hycklande. Kanske var det eftersom han fick lyssna på psykedeliska Beatles-låtar när han var spädbarn som han aldrig gillade mainstream. Ingen vet. Inte ens han själv. När hon kom tillbaka frågade han genast om det vore intressant för henne att få Plast remixad av honom. Han hade ju gjort alla möjliga dristigheter i sitt musikerliv, även svenska coverversioner av gamla ABBA-låtar så varför inte remixa en folk/klassisk låt? Som öppensinnad musiker gick hon med på idén och fyra veckor senare efter han hade kommit tillbaka till Bayern fick han en jättestor mapp med alla filer och audiospår han behövde. Ytterligare fyra veckor senare fanns det en låt som hette Plast som lät som en blandning av nerpitchad, delvis bakåtvänd triphop och neo-psykedelisk synthpop där Unelmas sång gungade, surrade och svävade i ett snår av malande, knarrande och kvittrande synthesizers som lät som om de var snott ur ett museum för sextiotals science-fiction-filmer och tunga trumslag som påminde om en stålfabrik i Ruhrgebiet. Två musiker med musikstilar som annars nästan inte har någonting alls med varandra att göra, hade alltså nu korsats: Unelma som har sin identitet och sitt hjärta i visa och nordisk och irländsk folkmusik och Tom som hade en lyssningsresa genom alla möjliga stilar som glamrock, punk, new wave och avantgarde, 80-talets synthpop, britpop, triphop, drum and bass till den nya vågen av elektronisk musik som kom upp under 2000-talet tills han upptäckte glädjen i att producera egna avantgardistiska poplåtar. I fyra år gick de två sina egna vägar men höll kontakten innan hon frågade honom om han var intresserad av att elektrifiera den ena eller andra låten av hennes nya album "Än finns det tid“ som numera var sjungen på svenska från första till sista låten. Han dröjde inte länge med att svara att han skulle vilja försöka att elektrifiera rentav hela albumet. Det elektroniska albumet släpps under våren 2017, där den gamla "Plast"- remixen har ersatts av två (!) nya versioner. Framväxten av skivan har drivits av å ena sidan Unelmas glädje i att inspirera andra musiker och nyfikenhet på hur akustiska finstämda akustiska låtar som "Katjas tredje sång" och "En dag på Salholmen" skulle låta i de experimentella elektroniska ljudlandskap som Tom skapar, och å andra sidan av Toms kärlek till Unelmas röst och texter. Titeln "Än finns det ström", knyter an till Unelmas senaste album "Än finns det tid" med låtar om att ta vara på livet och de vi älskar innan det är för sent, samt att det ännu finns tid att förändra världen vi lever i. Om vi fortsätter att förbruka jordens resurser i den takt vi gör nu, tar inte tiden slut först, utan strömmen. Det hela är samtidigt också en lekfull hänvisning till det elektroniska soundet, som gör att låtarna inte bara luktar skog och ljunghed, som Unelmas musik gör i vanliga fal. På denna skiva finns också den fräna lukten av stål, järn, kol och ström.